En röd salig soppa

Nu har jag läst en bok igen! Mygel i Magadan heter den och är skriven av Anthony Olcott. Det blir inte bara en kort recension av boken utan även ett tappert försök i matlagningskonstens snåriga djungel.












Vanja Duvakin lever i odrägliga Magadan, porten till Kolymas vidriga land. Här fick slavarbetarna gräva fram diamanter, kol och guld ur den stelfrusna tundran, pälsverk exporterades också. Staden är en kvarleva från gulagarkipelaget med ca 90 000 invånare. Invånarna är antingen förvisade från exempelvis Moskva som i Duvakins fall, f d gulagfångar eller avkommor därav, många är också jakuter som kan jämföras med våra samer. Året är 1982 och den före detta lyckliga (vid Moskvas flygplats) säkerhetschefen Vanja Duvakin är numera någon form av propagandaansvarig i Magadan. Det hela börjar med att han blir överfallen av en ”skithuspapperssamlande” kärring på flygplatsen. Senare får han ett kvinnligt knä i veka livet. Ja kärringarna går verkligen hårt åt stackars Vanja.
För att göra en historia kort så får han chansen att bli förlåten och att återvända från detta helvetets hörn till Moskva igen. Bara han hjälper sin gamle "vän" general Polkovnikov i säkerhetstjänsten (KGB) att agera som spion.

Nåväl det mest underhållande i denna spännande och underhållande bok är när Vanja och generalen åker till Magadans "bästa krog Sagolandet". Där lorten och stanken ligger högt och disken står kvar i drivor på borden. Där kyparen är dyngrak på ett parti serbiskt vin och skvätter borsjtj över båda gästerna, en gråtandes kock som sörjer sin förlorade ungdom är pappa till denna osmakliga och slarvigt tillagade borsjtj. En annan rolig episod är när generalen reser ett mycket litet och underligt tält inne på hotellrummet för att de inte ska bli avlyssnade, det allra senaste inom spionverksamheten. Året är som sagt 1982. Ja denna bok är så vemodig och man får verkligen klart för sig hur det är att leva i denna förvisningsort, där livet handlar om att arbeta, sova, arbeta och supa sig full på vodka dagarna i ända.

Om boken slutar lyckligt vet jag inte själv ännu då det återstår en femtedel av boken. En helt klart underhållande bok och väl värd de tio kronor jag gav för den på en loppis.

Ni har kanske redan gissat vad det står på matsedeln denna gång? Just det borsjtj (rödbetssoppa). Denna soppa äts i hela gamla Sovjetunionen men även i Polen. Borsjtj sägs ha sitt ursprung från Ukraina.



Till denna soppa har jag använt: 4 st rödbetor, en bit rotselleri, (ungefär motsvarande en rödbeta) 1 1/2 lök, lite vitkål, (motsvarande mängd som sellerin) 1 st fintärnad potatis, 3 pressade vitlöksklyftor, 1 stor morot, 1 msk tomatpure, 1 msk äppel/vitvinvinäger, nästan 1 liter vätska samt ca 3 buljongtärningar (jag använde grönsaks) salt och peppar.

Strimla alla grönsaker eller hacka dom fint i tunna stavar. Stek dom i olja i kastrull. Spara den fjärde rödbetan. När grönsakerna fått färg hälls vätskan med buljongtärningarna i tillsammans med den pressade vitlöken och puren. Smaka av efterhand med vinäger och eventuellt mer kryddor eller vätska. Efter halva koktiden (ca 20 min) slänger man i den sista strimlade rödbetan. Detta gör att soppan får en fin röd färg, så fin att Lars Ohly skulle bli salig.



Borsjtj även kallad första majsoppa.








Mmm det ser gott ut i alla fall! Rågbröd och några kryddiga polska kransjska samt ett kallt och stort glas glad komjölk. Nästan så man är redo att byta till hammaren och skäran och rätta in sig i ledet bakom Måna Muslim. I alla fall för en dag.


Ja bilden säger det mesta. Gott till sista slicken! I "russkie" käkar man soppan med en klick smetana, i Sverige tar man gräddfil. (Vilket jag missade) En redig kommunist (läs Lars Ohly storpotät) hade säkert lyckats bättre än jag men det smakade dock utmärkt och jag vet inte om det är soppan som får mina rapar att smaka så kryddigt, förmodligen är det korven.