Det är synd att säga att det undervisas tillräckligt om Stalins brott mot mänskligheten i detta vänsterextrema land. Men faktiskt har det skrivits en hel del böcker om detta och trots att forna Sovjetiska ambassaden (med hjälp av vissa förmodade ”nyttiga idioter”) försökt köpa upp de flesta ”Gulagböckerna” så ploppar dom nu upp lite titt som tätt. Håller man även ögonen öppna ute på tradera till exempel så kan man hitta en hel del godbitar.
Den mest omfattade och kända är Gulagarkipelaget skriven av Alexander Solsjenitsyn. I själva verket är det tre böcker: Fängelseindustrin, Evig rörelse och Dödsarbetslägren själen och taggtråden. Dessa trycktes på Svenska 1974. Alla tre finns i min stolta bokhylla. Tyvärr har jag inte hunnit läsa någon av dom. Däremot har jag läst Anne Applebaums Gulag som belönats med 2004 års Pulitzerpris. Boken är på nästan 700 sidors lidande. Egentligen hade jag inte tänkt lägga ner så mycket energi på just dessa böcker utan tänkte istället berätta om tre andra. Alla tre böckerna är självupplevda av författarna själva och samtliga har fått mig att både snyfta, rysa och knyta näven:
Tage Söderströms Med segelbåt till Sibirien handlar om två Finlandssvenska skolpojkar som 1946 sina föräldrar ovetandes bestämmer sig för att segla över till Stockholm från Helsingfors. Seglatsen slutar emellertid i Porkala 30 km väster om Helsingfors som på den tiden var en sovjetisk marinbas. Därifrån fördes pojkarna som fångar till straffarbete i Stalins ökända Gulag. Först efter Stalins död blev det möjligt för pojkarna att återvända från fångläger och inre förvisning. En mycket stark bok och extra gripande p g a pojkarnas ringa ålder. Tänk er Tages situation när han efter typ ett års hårt straffarbete och ständig hunger får smaka en soppa kokt på djurtarmar och det smakade som den ljuvligaste gulasch han någonsin ätit. 4+
Vidare har vi Slavomir Rawicz och hans nästan otroliga bok Flykten från Stalins läger. Det sägs att den är påhittad i alla fall vad det gäller flykten och det kanske stämmer för den är lite väl osannolik. Att han satt i Gulag stämmer dock men inte oskyldig utan för mord på en NKVD officer. Detta påstår i alla fall Aftonbladet. Men då jag gillar boken så skarpt och vet hur mycket dynga kvällspressen skriver väljer jag Slavomirs sanningar men även Anne Applebaums lovord om att denna bok beskriver Gulags vedermödor genialt. Tillsammans med några lägerfångar flyr han Gulag och avverkar 600 mil till fots(!) genom 50 minusgrader, oändliga skogar, längs med Bajkalsjön, genom Gobiöknen och över Himalaya tills dom når Indien och friheten. Så här skriver
Kjell Albin Abrahamsson: Hela historien är så gripande, så nervpåfrestande att man fysiskt plågas av att läsa boken. Själv snyftade jag rejält på slutet när han räddats och låg på sjukhuset i flera veckor p g av näringsbrist och i feberyran lagrade bröd och ständigt försökte rymma med säng och klädbylten i famnen. Sann eller inte? Skit samma det var nog den mest äventyrliga bok jag läst och jag fick vänta länge innan jag kunde släppa berättelsen och kasta mig på en ny bok. 5
En Amerikan i Gulag skriven av hjältarnas hjälte Alexander Dolgun är i särklass den bästa bok jag någonsin läst. Han får Rambo, Arnold och Zeb Macahan att liknas vid Bosse Ringholm i jämförelse. Maken till överlevare finns inte att skåda. VILKEN BOK!!! Jag har den i tre exemplar och kan tänka mig att skänka en gratis mot postförskott till en finsmakare. Det hela börjar utan förvarning en decemberdag år 1948 på en gata i Moskva. Alex Dolgun 22 år och Amerikans medborgare som har underordnat arbete på amerikanska ambassaden. På väg till lunch anropas han plötsligt av en främling - en man ur hemliga polisen. Inom några sekunder är han KGBs fånge – och kommer att leva i dess skugga de närmaste 23 åren.
Vid de oupphörliga förhören under 18 månaders isolering, påtvingad sömnlöshet, fysiskt och psykiskt våld och på svältgränsen upptäcker Dolgun ett sätt att överleva, sin förmåga att uppfinna oändligt många knep för att behålla sitt förstånd och sitt välbefinnande. T ex. räknar han ut hur långt det är att "gå" till olika städer ute i Europa. Berlin, Paris mm besöker han per fot genom att vanka fram och tillbaks i cellen.
Dolguns berättelse är berättelsen om en helt ensam människa i helvetets mörkaste hål. Han överlever de vidrigaste förhållandena man kan tänka sig i statsfängelset Lubjanka och andra fängelser värre än skärselden. Bland annat blir han instängd i en cell i flera dygn så trång att han inte kan sitta allra minst ligga ner. Allt detta för att få honom till att erkänna något han inte gjort. Han besegrar hela Stalins kommunistiska mordmaskin och återvänder till sitt älskade hemland efter 23 år under hammaren och skärans terror.
Bättre än så här blir det inte! 5+
Ägna er nu en tanke till alla dessa oskyldiga 28,7 miljoner (försiktigt räknat enligt Applebaum mm, i boken "Krigsfånge i sibiren" talas det om 40 miljoner) som under åren 1917-1953 florerade igenom gulagsystemet. De flesta med ett 25 års straffarbete på schemat i ständig hunger och ca 50 minusgrader bitandes om kinderna, de allra flesta helt oskyldiga. Av många glömda, mina hjältar!
I vintras tog jag min vana trogen en sväng med "silverpilen" ned till Havslätts badplats. (En av Oskarshamns två organiserade badplatser) Där jag ofta som barn plumsade runt efter skolan, där tafatt under(!) den sedan länge sedan skrotade flytbryggan ägde rum.
